Podcasten och journalistiken

Text & foto: Jesper Ahlcrona Under de senaste tio åren har podcasten gått från trendande mediefenomen till att bli en naturlig del av människors vardag. Tidningshusen har anammat formatet och 2020 blev Göteborgs-Posten nominerat till Stora journalistpriset för poddserien Systrar. Inför Göteborgs 400-årsjubileum är tidningen aktuell med en ny säsong av podcasten Bröta på som … Läs mer

Radiokanalen som blev med podd

Text & foto: Hanna Thorn Under poddens explosionsartade utveckling har radiokanaler börjat fokusera mer på poddar. I studentradion K103s studios har radiosändningarna de senaste åren fått samsats med poddinspelningar. Wendela Antepohl och Tilda Lindén är två av många studenter som släpper sitt program som podd varje vecka. – Berätta vad du åt till lunch! Klockan … Läs mer

Poddarens ansvar

Text & ljud: Harry Maghder Podd är ett nytt medieslag som har öppnat upp för att bjuda in gäster och föra diskussion. Med detta följer ansvar, men av vem? I december förra året hade morgonradion Gott Snack ett drev mot sig. Detta på grund av att de hade bjudit in en man som under sändning … Läs mer

Balans i vardagen och en podd för en god psykisk hälsa

Text: Eda Salihov Foto: Pexels Ångest kan se olika ut, triggas av olika tankar och kännas ohanterbart. En del har hittat lösningen på att dämpa ångest genom att lyssna på poddar. – Även personer utan psykisk ohälsa kan tycka att tråkiga vardagssysslor blir mer hanterbara genom att lyssna på en podd samtidigt, säger Joachim Eckerström, … Läs mer

Ensam Bakom lurarna

Text & foto: Alva Bergland Alex Schulman, Sigge Eklund, Julia Frändfors. Detta är några av de röster som Fanny Sandqvist lyssnar till på en daglig basis. För gemene man kan tystnaden antingen vara en lyx eller ett fruktat vakuum – men i Fannys liv är tystnaden en bristvara. 07:30 – ”Miljöpartiet vill ta hem de … Läs mer

Skräckpodden som ger trygghet

Skräckpodden som ger trygghet 

Text: Isabelle Ulfsdotter

Foto: Jimmy Hillberg


Med sina 150.000 lyssnare i veckan är Creepypodden en av Sveriges största poddar. Vi somnar till den, lyssnar på den i bilen eller på promenaden. Några har till och med fött barn till ljudet av moderna spökhistorier.

Podden har blivit en trygg plats och fått komma in i väldigt intima rum. Vi får vara med i en liten bit av folks liv, säger Jack Werner, redaktör för Creepypodden.

Det är torsdag. På Mariatorget i Stockholm råder lunchrusning. Det är en regnig dag, folk hukar under sina paraplyer eller väntar innanför dörrarna till tunnebanan på att skuren ska gå över. En man i 30-årsåldern kommer cyklande längs gatan. Han parkerar cykeln och skakar av sig regnvattnet innan han stiger in på en liten japansk restaurang intill tunnelbanestationen. Han beställer en skål ramen och slår sig ner vid ett fönsterbord. 

Så här skulle en berättelse i Creepypodden kunna börja. Scenen är vardaglig, Ingen getmannen och inga ”barn med svarta ögon” så långt ögat når. Ändå är det här, precis i utkanten av det vardagsnära, de flesta av berättelserna i podden tar sin början. Vi får följa med på tågresor och till sjukhus, in i kyrkan och till och med ner i gamla gravar, traditionell mark för spökhistorier. Men allra vanligast, och kanske mest obehagligt, är när berättelsen utspelar sig i någons hem. 

Fakta
En creepypasta är en skräckberättelse som publicerats och fått spridning på olika internetforum. Forumet 4chan och även Reddit och underforumet Nosleep är exempel på sidor där medlemmarna delar med sig av creepypastas. Själva ordet sägs vara en variant på ”att copypasta”, alltså att kopiera och sprida något vidare på nätet.  
Källa: creepypasta.blogg.se, hämtat 2021-05-13

Bara ett par hundra meter från den japanska restaurangen ligger Slussen, som indirekt utgör kuliss för en av de berättelser som funnits med i Creepypodden. ”Under Slussen” handlar om en utövare av urban exploration som försvinner spårlöst efter att ha utforskat vad som döljer sig under Slussen. För den som fascineras av UE är det här en riktigt kuslig historia. Den är skriven av Jack Werner själv. 

Mannen med cykeln är förresten Jack. Han kommer direkt från det intensiva arbetet med en ny podd, men nu är det lunchpaus. Jag är egentligen inte så förtjust i ramen, ändå blir jag hela tiden sugen på det, säger Jack och hämtar bestick och ett glas vatten. 

Creepypodden startade på hösten 2015, under en period då Sveriges Radio testade en mängd olika poddidéer. Jack hade nyligen skrivit sin första bok: Creepypasta – spökhistorier från Internet. Jag pratade en del om boken i olika radioprogram, bland annat Morgonpasset i P3. På våren 2015 hörde en av deras producenter av sig och undrade om inte det här var något vi kunde göra till en podd, säger Jack. 

De första tio avsnitten spelades in och bestod av klassiska creepypastas. Gensvaret var enormt. Jag fick ganska entusiastiska mejl från statistikavdelningen på Sveriges Radio, lite så här: ”hurra hurra hurra, så här höga nedladdningssiffror har vi aldrig haft för en podd”, berättar Jack. 

Men det stannade inte där, snart började något oväntat hända. Inkorgen på Sveriges Radio fylldes sakta men säkert av mejl från folk som ville berätta sina egna spökhistorier. Mejlen skickades vidare till Jack och vid årsskiftet när det stod klart att podden skulle fortsätta hade en bank av lyssnarhistorier börjat växa fram.Creepypasta i all ära men upphovspersonerna är en ganska homogen grupp. Berättarjaget är allt som oftast en vit man. I lyssnarhistorierna däremot finns en källa till ett samtida, folkligt berättande som på många sätt är mer intressant, säger Jack. 

– Jag skulle inte kunna göra på något annat sätt. En del lyssnare delar med sig av upplevelser de inte berättat för någon annan. Det minsta jag kan göra är att ge en liten vink om att jag har sett och läst. 

Jack Werner

I berättelsen ”Hirvimies”, skriven av lyssnaren Conny Sundkvist, får vi följa med till skogarna i Tornedalen. Skogen är djup och mörk, älven brusar fram bland uråldriga tallar och granar som ruvar på sina hemligheter likt skogstroll. Det är tidigt 1900-tal och intill älven har en grupp män slagit läger. De är timmerflottare och dagarna ägnas åt det hårda arbetet med att hjälpa stockarna på deras färd längs det forsande vattnet. Men när arbetslaget avslutar dagen vid lägerelden, i sällskap av brännvin och en kortlek, börjar en av deras kamrater bete sig underligt. Stämningen blir konstig och obehaglig, det är som att något, eller någon, tagit sig in i mannens huvud eller själ. Conny berättar mer om varelsen:

Berättelsen handlar om en lång, slank figur som håller till i Tornedalens skogar och ställer till det med människors psyke. 

Conny, som själv bor i Norrbotten, fick idén från de historier han hört av bekanta som jobbar med skogsbruk i trakten. Han berättar att han skriver en del men främst för sin egen skull, det här var första gången han fick något publicerat. 

Jag fick svar från Jack, han skrev att han gillade berättelsen, säger Conny. Han blev glad över responsen men tänkte inte mycket mer på det, inte förrän långt senare när han lyssnade på Creepypodden. 

Jag tänkte att det var väldigt likt min historia, sedan insåg jag att det ju var min historia. Det var väldigt förvånande, jag trodde att den hade blivit bortslängd, säger Conny och skrattar.

Varje vecka kommer ungefär 15 – 50 mejl in till poddens mejladress, ett fåtal av dem innehåller en berättelse. Jack läser och besvarar alla mejl. 

Jag skulle inte kunna göra på något annat sätt. En del lyssnare delar med sig av upplevelser de inte berättat för någon annan. Det minsta jag kan göra är att ge en liten vink om att jag har sett och läst, säger Jack. 

Genom lyssnarhistorierna har Creepypodden också blivit en möjlig språngbräda för aspirerande författare. Jack berättar om Lars Landgren, upphovsmannen bakom omtyckta berättelser som ”Gåvan”, ”Grönkärn” och ”Kalvstigssamlingen”. Lars hade inte tidigare blivit publicerad och var inledningsvis mycket hemlig i sin kontakt med podden. Bland lyssnarna var nyfikenheten stor, vem var den anonyma författaren? I mars i år gav han ut sin första bok.

Jag blev så glad när hans berättelser kom in. Det var ett nytt, svenskt, högkvalitativt författarskap som hördes för första gången i min podd, säger Jack. 

Bilden är en närbild på Jack Werner. Han har på sig en blå jacka och ler stort mot kameran. I bakgrunden syns en gata.
Jack Werner är redaktör för Creepypodden. Foto: Kate Gabor

Genom åren har Creepypodden fått följa med sina lyssnare in i de mest intima rum. Rösterna som läser verkar inge en slags trygghet. Jack berättar att det finns dem som fött barn till ljudet av Creepypodden. 

Det är väldigt roligt och hedrande, säger Han. 

En av de första lyssnarhistorierna som lästes upp i podden var skriven av en kvinna och utspelade sig i hennes barndomshem. Senare hörde hon av sig till Jack och berättade att hon och hennes mamma hade brukat lyssna på podden tillsammans. Kort efter gick hennes mamma bort. När hon låg på sin dödsbädd berättade dottern att hennes egen berättelse kommit med, något som gjorde hennes mor väldigt glad. 

Deras sista fina stund tillsammans handlade om att berättelsen hade kommit med i Creepypodden, det är otroligt fint, säger Jack. 

Ett par år efter att podden såg dagens ljus startade facebookgruppen ”Creepypodden – Eftersnack”, som nu har över 9000 medlemmar. I gruppen diskuteras nya avsnitt och skräckberättelser i allmänhet, men även psykisk ohälsa. Varje fredag postar administratörerna den så kallade ”fredagstråden” där medlemmarna får skriva vad de vill så länge tonen är god. 

Michelle Rudolfsson är moderator för gruppen sedan slutet av 2020. Hon har varit intresserad av skräckgenren sedan tonåren och fastnade direkt för Creepypodden. När facebookgruppen behövde fler moderatorer tvekade hon inte att söka. Jag försöker kommentera varje inlägg. Dels för att jag är genuint intresserad men också för att stötta medlemmarna. Ibland skriver någon att hen mår jättedåligt och då vill vi i admingruppen finnas där, säger Michelle. Hon tror att en stor del av förklaringen till poddens popularitet ligger hos uppläsarna. 

– Det kan verka självklart att tycka om att skratta,
för många människor är det lika självklart att vilja bli skrämd.

Malin Lindmark

När vi tar in nya medlemmar i gruppen får de svara på några frågor, bland annat vilken som är deras favorituppläsare, säger hon och berättar att Ludvig Josephson är väldigt omtyckt. 

Alla har fina och behagliga röster, en av mina personliga favoriter är Eva Dozzi. Tyvärr är hon inte med lika ofta nuförtiden, säger Michelle.

Frågan om uppläsare är viktig när ett nytt avsnitt skapas. Jack berättar att det inte finns någon möjlighet att avlöna de som läser. Ibland anlitas någon medarbetare på Sveriges Radio, ibland är det anhöriga till Jack eller Ludvig som ställer upp. Det har också hänt att lyssnare hört av sig och erbjudit sig att läsa, något som Jack uppskattar mycket men tyvärr måste tacka nej till. 

Dels vet inte jag vilken teknisk utrustning de har tillgång till hemma. Det är också så att de som lyssnar på podden inte sällan har starka åsikter om uppläsarna. Jag vill inte utsätta någon jag inte känner, som dessutom ställt upp gratis på sin fritid, för kritik mot sin röst, säger Jack.

Men hur kommer det sig att så många dras till det läskiga? Kalla kårar längs ryggen och rädsla för vad som gömmer sig i den mörka garderoben är känslor som välkomnas av poddens lyssnare.  Malin Lindmark som är svensklärare och kulturvetare säger att människors fascination för skräck som genre kan bottna i att skräcken symboliserar någonting annat än det som faktiskt berättas. Skräcken blir en tillspetsad symbol för hur illa det kan gå. Djupast sett handlar det om allmänmänskliga fenomen så som rädsla för döden, säger hon. Malin säger också att behovet av att bli skrämd kan liknas vid det av att skratta:

Det kan verka självklart att tycka om att skratta, för många människor är det lika självklart att vilja bli skrämd.

På den lilla japanska restaurangen vid Mariatorget är lunchen uppäten och det är dags att ge sig ut i regnet igen. Jack säger att han har tackat ja till att fortsätta med Creepypodden trots annat jobb och att han just blivit pappa.

Det innebär att jag kommer få jobba alla kvällar men det må vara hänt, säger han och ler.

Podden och sorgen

Text & foto: Ellinor Ekdahl & Fanny Juhlin Inga Lóa Ólafardottir och Kristín Hinriksdóttir Wendel var med om den traumatiska upplevelsen av att förlora en familjemedlem som valde att avsluta sitt liv. Fyra månader efter tragedin tog de beslutet att spela in sitt första poddavsnitt för att nå ut till andra i samma situation. ”Det … Läs mer

”Baserat på verkliga händelser”

Text & foto: Embla Starke Sundén Historier om mord och kriminalfall har varit en del i berättandet i alla tider. Förr spreds det från person till person, från by till by. Idag skildras berättelser om mord i ljudfiler med utdrag från förhör med gärningsmän, vittnesmål från förtvivlade anhöriga med toner av stråkar och pianoklinkande i … Läs mer

Nördarnas plattform

Text & foto: Hannah Baffour Lindgren År av samlande, tankar om vändpunkter i den episka sista scenen eller rökigheten i favoritdrycken. Det kan nu få se allmänhetens ljus när allt fler startar en podd om sina specialintressen. Men vad är det egentligen med podden som skapar utrymme även för de smalaste av nischar? – 800 … Läs mer

Reklamen i lurarna

Text: Carl Liliebäck Omslagsbild: Carl Liliebäck/Lisa Isaksson/Freepik Reklam, annonser och sponsrat innehåll är vanliga sätt att finansiera poddar. Ser man bortom kronor och ören är dock en podds eller poddares trovärdighet ett viktigt kapital. Inte minst för att den inte får stå i konflikt med reklambudskapen i podden. – Vänta, jag måste trassla ur min … Läs mer